Kanske börjar dagboken nu ...
dom flesta bilderna ligger här - ibland kommer tänkvärda tankar upp och hamnar på en eller annans sidor.
Känn efter nu inför julen, ...
Valborgsmäss - Sköna Maj välkommen...
Ok, man sitter i Cork på Irland, det kommer inte att bli nåra brasor eller studentsånger alls. Lite hemlängtan kommer över mig, ja men vad sjutton - det är ju traditioner jag har levt med och varit del av sen tonåren.
Våren är långt kommen på Irland trots att det inte har varit alltför varmt. 
All sorts come out in the spring sun
Favourite place in Cork, lovely view, 
My terrace at Farleigh Place, Montenotte, Cork
Ensam på Husmorsfilm
Fint väder, när jag vaknar vid kvart i 10. Det är skönt när solen skiner rakt in i mina rum, dom torkar upp och kondensen på fönsterglasen försvinner. Det är nåt man får leva med i ett hus från Georgian times. Enkelglas gör att det bildas kondens på insidan när det är varmare inne än ute. Och att det inte finns nån som helst ventilation - bara det inbyggda naturliga draget.
Efter brunchen – rörda ägg, smoked streaky bacon, toast och en kopp Barry´s, duschar jag och knallar ner på stan en stund. Ska handla lite och komma ut lite bara i solen för en gångs skull.
Jag kom plötsligt i tankar om en händelse för längesen, som jag vill berätta.
Ensam på Husmorsfilm
Det första riktigt gränsöverskridande som jag själv minns med all tydlighet, är när jag ensam, utan medföljande mamma/husmor, knallade in på biografen där det visades Husmorsfilmer. Mamma och jag hade varit och sett filmerna dagen innan och smakat på den djupfrysta apelsinjuicen som var helt ny på den svenska marknaden. Vi fick provsmaka ur typ SJ-muggar. Och jag minns att mamma fick gå och hämta en andra till mig. Juicen var förpackad i små burkar, och var djupfryst. Man klämde ur juicen ur burken som var av papp ner i rätt mängd vatten, rörde om tills den hade tinat upp helt – och man hade en iskall fräsch apelsinjuice att dricka. Jag blev helt fascinerad av juicen och ville ha mer.
Så dagen efter – efter skolan – gick jag inte hem, utan gick ner till biografen och låtsades vara där som någons barn. Det gick hur bra som helst, jag lyckades hålla mig ur vaktmästarns synfält. Jag hade ju varit på samma biograf otaliga gånger förut på matiné. Nästan varje söndag var vi på matiné där, kostade 75 öre – vi brukade få en krona, för 25 öre kunde vi få en hel del ettöresbitar. Nu såg han mig inte, jag vet att han kände mamma också, det var det enda jag var lite rädd för – att han skulle komma fram till mig och fråga var mamma var. Men jag klarade mig, det var många mammor där med sina barn. Vaktmästarn var pappa till en av mina klasskamrater Janne, så han visste precis vem jag var.
Filmerna var oerhört intressanta, Frionor – som gjorde reklam för djupfryst torsk, visade film från fisket i norra Atlanten i färg. Jag hade aldrig sett sånt förut, TV:n förstås men den var ju svartvit. Inte alls samma. Dom stora torskarna rensades ute till havs och blev infrysta direkt, hur fräscht som helst. Jag älskade djupfryst torsk under hela min uppväxt, bara för den här filmen.
Jag satt bara och väntade på pausen, då det skulle bjudas på djupfryst apelsinjuice. Jag gick fram och fick en mugg som jag drack upp och sen gick jag dit igen och sa att jag skulle hämta en till mamma också. Det var lite tricks med att visa att jag inte var ensam där. Det var ju det att när ljuset kom på så satt jag inte bredvid nån mamma, så jag hade satt mig bredvid några andra. Så att det skulle se ut som jag var med dom. När ljuset kom på var jag snabbt ute i gången och låtsades som ingenting. Höll ett öga på juiceserveringen som strax skulle komma igång visste jag från dagen innan.
När det var slut gick jag bara hem som om ingenting hade hänt. Ett par timmar för sen men det var dom vana vid, det gjorde jag ofta. Hela historien passerade bara som min egen hemlighet. Jag har aldrig berättat den för nån annan - förrän nu.
Husmorsfilmer
Nang Thong, Khao Lak, Thailand
Nang Thong beach - Khao Lak
Nyligen tillbakakommen från värmen i Khao Lak, Thailand, sitter jag i kalla Cork och minns tillbaka, tittar på bilder och försöker avsluta resdagboken som jag tänkte skriva. Det blev inte att jag satt och skrev varje dag, men jag var ute och fotograferade nästan varje dag. Internet var inte alltid på min sida, när jag ville skriva och skicka var internet nere och när internet var igång ville jag inte skriva. Så det blev lite sporadiskt med uppdateringen av resdagboken.
Vissa dagar kunde temperaturen stiga till 34 - 35 grader. Men flera dagar var det bara 25. Då var det varmare i vattnet än på land. Det är vinter och temperaturen är lite lägre generellt och det regnar lite mer.
Trots att julhelgen och nyårshelgen är högsäsong var det inte så farligt med turister i byn eller på stranden. Jag märkte tydligt en plötslig ökning av skandinaver efter julhelgen, det verkar som dom hade riktat in sig på nyårsfirande här i Khao Lak eller Lo An, som byn egentligen heter.
På nyårsdagen kunde jag höra gott om svenska röster när jag handlade på Nang Thong Supermarket. I högtalarna inne på Nang Thong Supermarket lyssnade jag till Agneta Fältskog och Abba i Happy New Year, med en tår i ögonvrån. Den sångrösten är något av det bästa som vi har haft i Sverige. Det är kul att gå omkring bland svenskarna och danskarna och låtsas vara nån annan - och lyssna på vad dom säger.
Återuppbyggnaden efter tsunamin 2004 är i full gång.
Det mesta längs den låglänta kusten blev förstört av den stora vågen, och nya hotell varvas med "spökhotell" nere längs stranden. Ingen pratar egentligen om katastrofen, men alla bär naturligtvis på minnen från den morgonen för sex år sedan. Turisterna återvänder sakta med säkert. Det är inte som Phuket eller Krabi eller Pattaya här, här är små byar längs Phetkasem Road, med stränder ute vid kusten. Efter 10 på kvällen är det mesta stängt. Ganska skönt tycker jag faktiskt - men det hade varit fint med någon klubb eller restaurang som var öppen längre.
Irland är ändå ganska bra
Något som inte hade gått i Sverige är att stå vid tidningsståndet och "läsa tidningen", och därefter lämna tillbaka tidningen i oordning eftersom tidningar sällan är häftade här. Nästa intresserade får försöka pussla ihop tidningen så gott det går. Och det är helt ok, jag har aldrig sett nån ansvarig ifrån affären gå fram och säga till.
Gratis tidning
Trip to Sweden
Going to Sweden with Ryanair from Cork via London Stansted, to see my old mother and my daughters. Spending two hours at Stansted, checked in as fast as I could to be able to be in the lounge, instead of be wandering about in the check in desert. From Stansted to Västerås airport, and train to Arboga.
Västerås airport
Have to stay in a small hotel in Arboga, because my brother chooses to go away when I come. But never mind, I met an old acquaintance instead, Susanne, who was really nice. She knows all my family.
Mother was not remembering me the first day I came to see her, and had a lot of pain in her leg. But the second day she was ok, and we had a nice day together.
Is was raining all day so I had to buy a new umbrella, it lasted only for one short walk, and broke down totally before I came back to the shop. They were kind enough to give me a new.
Arboga
Arboga was very quiet and still. I was almost alone in the streets. The views from the river is nice, and beautiful. 
Arboga river
View from the river
From an alley
Holy Trinity church has got a well needed repaint, looks like painted with wip cream.
Holy Trinity church
On one single occasion the sun comes out, and I got some good pictures from the riverside.
Bluebells
Irland säger nej till Lissabon avtalet!
Hamnen i Cork är helt igenproppad med fiskebåtar i protest mot Lissabonavtalet.
Folkomröstningen i Irland säger blankt Nej! till Lissabonavtalet. 53.4% och med ett för Irland ovanligt högt röstetal.
Båtarna ligger i Corks inre hamn, och jag passerar den varje dag på väg till jobbet.
Cork - Swindon - London - Cork
Swindon
Kommer med bussen från det lätt kaotiska Heathrow, vet inte var som känns fel, men det verkar lite som att det berömda Heathrow är i lite av ett slags upplösningstillstånd. Man upplever det lite oorganiserat och rörigt. Speciellt när jag så småningom kommer ner i tunnelbanan och hittar busstationen. "En enkel bussbiljett till Swindon tack", säger jag till den mycket avslappade indiska tjejen som sitter i kassan, hon trycker fram biljetten, men mitt kort vill inte gå igenom. Hon rycker inte ens på axlarna, utan fortsätter med att stoppa i mitt kort i läsaren på olika håll. Till sist säger jag till henne att vända på kortet så att chippet kommer inåt, hon vänder snällt på kortet och får i det på rätt håll. Men det funkar ändå inte. Jag får ta mitt kreditkort från Abn-Amro, då går det. Kreditkort funkar alltid överallt. Hon rör inte en min, när hon till slut skriver ut min biljett på skrivare och lämnar den till mig.
Hinner ta en cafélatte i väntsalen innan bussen går och ordna upp mina papper lite. Skickar ett sms till Emmy som hon faktiskt svarar på direkt.
Det sommargröna landskapet susar snart förbi utanför bussfönstret, efter en kvart eller så på mototvägen M4, kan man se Windsor Castle verkligen torna upp sig till vänster, det höjer sig ur landskapet som en mörkbrun trattkantarell, med alla sina tinnar och torn. Det blir lite svårt att hålla sig riktigt vaken efter ett tag - killen bredvid läser en Harry Potter, ser inte vilken det är. Utanför kör den ena efter den andra Range Rovern om bussen på väg mot något gods ute i landskapet.
Swindon visar sig vara en stad i Corks storlek men så mycket finare och renare men tyvärr utan ett vattendrag genom staden. Men det känns bra, man lär sig på en dag att hitta någotsånär i centrum, det ser precis likadant ut som i en Irländsk stad, bara lite snyggare och renare.
Swandown hotel and B&B, i Swindon Wiltshire, UK. Centrum ligger bara nedanför backen.
På några ställen ser man typiska engelska korsvirkeshus, vilket man inte ser i Irland alls så ofta, och en stor stadspark med fågeldamm. Jag gillar Swindon. Staden ligger i ett sk. "lowcostarea", det betyder inte alltför nära London och heller inte alltför långt bort. Man tar sig med tåg till centrala London på en timme. Hyrorna i Swindon är ganska mycket billigare än till exempel i Reading som ligger på vägen in mot stan, för att inte tala om hyrorna inne i Londonområdet.
Swindon passar mig alldeles utmärkt.
London
Efter intervjun på Shopatron i Swindon bestämmer jag mig för att tillbringa några timmar i London. Det är ganska många år sedan jag var i London och kunde se mig omkring.
Efter en öl på The Plumtree i Swindon, tar jag bussen till Heathrow, från Swindons kaotiska busstation, det visar sig vara det lättaste och billigaste.
Från Heathrow tar man Piccadilly Line nere i tunnelbanan för £4. Tar nästan en timme men är helt OK.
Hoppar av vid Piccadilly Circus. Siktar in mig på uppgången mot Erosstatyn - en ung tjej med en jätteväska som ser lätt vilsen ut, tittar på mig och stoppar mig. Hon frågar var hon ska gå upp för att komma till statyn. Jag visar henne vägen - jag ska själv gå upp i samma uppgång. Och vips så står vi mitt i Piccadilly Circus, folk sitter runt fontänen med statyn - hennes väninna som väntar på henne kommer fram. Värmen slår emot en, det är 25 grader. Köper en karta och sätter mig i trapporna vid fontänen. 
Piccadilly Circus
Går Regent Street upp mot Oxford Circus, men kommer inte hela vägen utan viker av vid Carnaby Street - den gamla shopping gatan dit man kommer för klädaffärerna. Stannar och tar en öl på O´Neills, en irländsk pub. Folk sitter och svettas både inomhus och utomhus.
O´Neills Irish pub at Carnaby Street
Sen vill jag gå ner till Themsen och se Houses of Parliament och Big Ben. Stannar till vid Trafalgar Square där folk sitter och svalkar fötterna i vattnet i fontänerna. National Gallery är öppet men jag orkar inte gå in utan står på trappan och njuter av utsikten ut över torget istället.
Trafalgar Square
Vidare ner mot Themsen passerar man Whitehall och bland annat The Old Ministery of war och Churchill museet och the cabinet war rooms, svänger runt ett hörn vid Parliament Sq. och plötsligt står man öga mot öga med Big Ben.
Big Ben
Måste gå över Westminster bridge och se Houses of Parliament från andra sidan. Klockan är tio över sex och jag måste ta mig tillbaka till Heathrow.
Valuta
Jazzfestival i Enschede - min gamla hemstad...
Det kändes som att komma hem faktiskt, när jag kom tillbaka till Enschede efter drygt ett år i Irland. Gatorna - den omisskännliga doften av Östersjögas som brinner i gasspisarna - doften av grillad kyckling, de röda cykelbanorna, teglet i hus och gator, de grälla färgerna - allting kändes hemvant. Jag vet precis vart jag ska gå, jag känner till och med igen ett par mäniskor jag möter på gatan på min väg ner mot Muziekcenter, där jag ska träffa John.
När jag stiger av tåget efter 2 timmar från Schiphol - kommer den dallrande värmen mot mig - det är säkert 25 grader varmt. Jag kommer med jacka och ulltröja, som jag får stanna till på stationstorget och strippa av mig och försöka pula ner i min fullproppade axelväska, redan full av laptop och 5 dagars ombyte, och kameror.
En kille kommer fram och frågar nåt - han är en av dom unga som skatar på stationstorget - men jag förstår inte rktigt vad han säger. Holländska är ett problem för mig. Jag svarar på engelska - "I just got off the train - do you understand english? Han svarar att han förstår lite, han är kanske i tolv -tretton-årsåldern.
Stannar till vid det nya operabygget, det ska invigas i höst. Enschede har ett väldigt rikt musikliv. Dels konservatoriet, där man kan utbilda sig till operasångare, pianist, dirigent, rock&roll sångare eller jazzsångare med mera, och dels det nya musikcentret med bland annat en helt ny operascen som håller på att byggas.
Jag hade förmånen att vara medlem både i en kammarkör och en musikalgrupp under min tid i Enschede. Det var otroligt inspirerande att delta i konserter och olika framträdanden med dessa körer, och jag fick dessutom vänner för livet bland dom här människorna.
Det var sommar utanför mitt sovrumsfönster
Jazzfestival
Det pågår eller ska börja en jazzfestival i stan, just den här helgen. John, och hans familj som jag kommer för att träffa, är Europas ende professor i Hammondorgel.
Han leder dessutom sånglektioner och har en klass begåvade sångare/sångerskor som är på sluttampen av utbildningen, dom sjunger en jazzig bossanova som jag personligen gillar väldigt mycket. Grymt svängig och medryckande, jag kan inte låta bli att svänga lite på min gamla stela lekamen när jag är med och lyssnar på en lektion som John håller med en grupp musiker och två sångerskor. Dom repeterar var sitt nummer som ska vara med i jazzfestivalen om ett par dagar.
John and friend
John är glad att han kan vara med och lyssna på orkestrarna och solisterna - oftast sitter han ju själv på scenen - vi får en helkväll John och jag på stan och kan bara gå runt och lyssna på de olika scenerna.
Vi cyklar in till stan eftersom vi inte räknar med att vara speciellt nyktra senare om natten när vi cyklar tillbaka.
Tjejen i svarta byxor och vit t-shirt är en av Johns sångelever,
hon sjöng bossanova helt fantastiskt tidigare.
Påsk och barnmord
I Sverige över påsken, och jag hamnar mitt i en fruktansvärd mordhistoria i lilla Arboga, jag ser Aftonbladets löpsedlar redan på Västerås Airport. "Barnamorden i Arboga"
Västerås airport
På väg att hälsa på min gamla mamma i Arboga, ser jag löpsedlarna om "Barnamorden i Arboga" hela tiden, låter nästan lite bibliskt. Kvällstidningarna frossar och gottar sig i tragedin som vanligt, dom har redan foton från huset, barnens leksaker stående på gräsmattanutanfär och blommor och ljus, tända av sörjande människor. "Här skedde morden", man kan klicka sig fram till en karta och se vad gatan heter.
En reporter från SVT står på Nygatan, men han ser att jag med min axelväska förmodligen just har klivit av tåget - så han stoppar inte mig för en intervju. Vad hade jag kunnat säga?
Den råa kylan gör att folk skyndar med sina ärenden och susar vidare hem.
Jag skyndar också förbi i hopp om att han inte ska stoppa mig. Köper påskliljor och gula tulpaner till mamma i en blomsteraffär på Nygatan.
Möter henne kommande baklänges i korridoren, i rullstolen. Hon känner genast igen mig - "Är det du?", säger hon. Min oro lossnar och jag andas ut en lättnadens suck. I bakhuvudet har jag haft tankar om hur det skulle vara om hon inte kände igen mig alls.
"Det går mycket fortare om jag sparkar mig fram baklänges," säger hon. Jag tar rullstolen och vi går tillbaka mot hennes rum. Hon älskar blommor, så jag ska få henne med på att ordna vaser och kruka till blommorna som jag har med. Men hon tappar snart intresset och ojar sig över att hon är så trött istället. Hon hör ingenting - såvida jag inte skriker in i hennes högra öra - hela Hällbacken hör vad vi försöker prata om. Man låter som om man är riktigt arg. Och hon hör ändå inte riktigt alla gånger. Hörapparat vill hon inte ha.
Vi tuppar av en liten stund bägge två, jag har suttit på Stansted över natten och har inte sovit riktigt och mamma är också trött. Dom säger att ibland vänder hon på dygnet och är vaken hela natten och sover hela dagen efter, helt utslagen.
Sen vänder det, nu ska vi dricka kaffe och så plötsligt saknar hon pojkarna ..., säger hon. Hon menar mig och min bror när vi var små. "Var är dom? Dom ska väl ha nåt dom också." Det hjälper inte hur jag försöker förklara att dom inte är här och att det är bara jag här - hon ska hitta pojkarna. Och hon säger till mig "Bryr du dig inte alls?"
Nej säger jag - "Jag bryr mig inte alls, dom har nog gått hem igen."
Det spårar ur. Sen tillbringar mamma hela eftermiddagen åt att leta efter pojkarna och när till sist kvällsmaten kommer så kan hon inte äta utan vill kräkas. Hon har i alla fall fått motion och någonting att jobba med hela eftermiddagen. Bra på ett sätt, men kanske det var lite för mycket för henne.
Maten får stå och hon vill inte åka med när jag ska gå, "Nej, jag sitter kvar här ett tag", säger hon. Lilla mamma.
Amanda du är bäst!
Amanda
Happy Valentine!
Man undgår inte Valentindagen i Irland. Överallt påminns man av buskapet - du har väl köpt Valentinblommor?, Du har väl köpt Valentinpresenter till barnen, din käresta?
På Tesco (ungefär Malmborgs), står speciella bäranordningar för flaskor uppställda utefter vin och sprithyllorna, typ att man kan bära 6 flaskor bekvämt i dom, hem till Valentinfirandet. På jobbet får man godis - speciellt utkört till arbetsplatserna av en dam från kantinan - jag som försöker undvara socker kan inte ta för mig av godsakerna riktigt. En lång tid på GI-diet gör att man snabbt mår illa av en plötslig sockerchock.
Alla har inte riktigt lika bråttom med att ordna saker och ting. Ibland tvingas man gå förbi någon som bara ligger utslagen på trottoaren, som här på väg hem. Jag bor tre kvarter längre fram. Skyndar mig lite eftersom det börjar kallna på. Solvärmen är borta. Undrar hur det känns att vakna senare i den där hårda kalla rabatten? Hungrig - törstig och kall?
Det är svårt att bara gå förbi, men vad kan jag göra?
Om man skulle ta det på 100% allvar skulle man stanna och väcka killen och ta med honom hem, laga mat till honom och se till att han kom i säng ordentligt. Tvätta hans kläder och ge honom ett varmt bad. Vi skulle sitta tillsammans och prata ienom hans situation och vad som är nödvändigt att göra.
Nu tar man inte det här på allvar. Det skulle inte gå bara, hur skulle jag klara mina egna åtaganden, jobb familj barn - om jag gjorde en verklig insats för en medmänniska? Man går förbi, man kanske bara tittar åt ett annat håll.
På andra sidan Lee träffar jag John sittande på sin vanliga bänk. Han har suttit där varje kväll sen jag kom hit, och antagligen långt innan också. Som vanligt har han en Guíness i handen, och vill prata. Vi brukar alltid prata en stund, han berättar att igår kväll blev han tvungen att fly in på bakgatorna eftersom ett gäng kom längs gatan och rånade alla som kom i deras väg. Han tittar på mig och säger - Du ska passa dig om du kommer i dom här trakterna sent om kvällen. Får jag en euro, så får du ta en bild? Jovisst han får en euro för en bild. Happy Valentine!
John sitter alltid på bänken med en Guinnes i handen, med utsikt över Lee och upp emot Grand parade.
Julhandel i Cork
Det mörknar fort, redan vid halvfyratiden börjar det mörkna. Men kommersen avstannar inte för det, den fortsätter till 8 - 9. Det är bara kvällen innan jag åker till Sverige på semester.
St Patrick Street. 7/12 2007
En fotbollsklubb kommer tillbaka som förlorare
Corks fotbollslag ska komma in till stan, och man förbereder en scen på Parnell Place, bara runt hörnet från mig. Jag kommer dit bland de allra första och stöter på en familj med 5-6 små barn. Den minsta, en liten kille sitter på pappas arm med Corklagets färger på sig och en flagga i den lilla iskalla handen. Han ler tillbaka lite blekt, men det syns att han kan bättre - men inte just nu - det är för kallt bara. Det är en kall kväll.
Jag påpekar för pappan att hela den lille är totalt genomfrusen - men han bara rycker på axlarna och lämnar över honom till mamman och ett annat av barnen hoppar upp hos honom istället..
Jag ber att få ta ett fotografi med honom tilsammans med mamman och hon ler tillbaka.
Allt fler samlas och snart är det fullt, det är en isande kall kväll i Cork och jag fryser i min tunna skjorta och bara en kavaj på mig. Men sen kommer laget och intar den lilla scenen. Borgmästaren håller ett tal, sen kommer biskopen, och flera av ledarna håller små tal. Mellan spelar en liten grupp på dragspel och gitarr och ett antal irländska sånger blit till allsång som jag försöker att följa med i. Det värmer inombords med denna glädje tillsammans med supportrarna - dom slår på trummor och ropar och klappar händerna.
När det är slut slinker jag in på The Welcome in Inn på hörnet till Oliver Plunkett Street för att få en Beamish och en Paddy och få upp temperaturen lite.
