Anställningsintervju
Kom till Arboga vid ettiden i fredags, temperaturen närmar sig 35 gradersstrecket och stan verkar helt övergiven, man ser nåra få stackare släpa sig fram i sakta mak. Jag är genomsvettig men kan inte motstå en promenad runt stan innan jag ska infinna mig på anställningsintervju klockan tre. Men först tänker jag äta lunch och går in på restaurang Ågården och sätter mig under ett stort grönt parasoll. Efter en stund kommer en kypare och ber mig gå in och beställa. OK - jag går in och beställer dagens, som såg gott ut på menytavlan utanför, men som visar sig vara ett "grillspett", ett av det minsta jag har sett. Tre kuber fläskkött, en liten lök i varje ände, och tomat eller morot mellan. Fyra små potatisar och tinade blandade grönsaker som smakar lite frysbox. Jag är ingen storätare men typ fem grillspett hade varit lagom portion. Till det tar jag en starköl, en liten eftersom det inte finns mellanöl. Det finns bara starköl eller lättöl. Vad gör man då? Vi får gå på nåt mittemellan som jag sa till hon som stog i disken, en liten stark.
Iallafall så har jag tid att gå en tur innan intervjun - värmen trycker men vad ska jag göra liksom?
Restaurang Ågården - under träden.
Fint läge men hallå - vem vill sitta där med en sån ynklig luch?
Jag går ner i gränder och in på gårdar och hittar motiv - svetten dryper och intervjun närmar síg.
Det går bra på intervjun, dom är tre stycken som grillar mig, en av dom visar sig vara storebror till en flickvän från högstadietiden, jag vet inte om det är ett plus eller minus. Hoppas att det är ett plus.
Jag sköter mig bra, mina meriter ligger i topp så i den bemärkelsen känner jag att jag har fördelar. Dom är imponerade av meriterna. Visst är det ett plus om man har bott i Arboga och känner till det mesta, och sedan efter att ha varit utflyttad kommer tillbaka och har ett annat perspektiv på allt?
OK. På lördagen går jag på promenad med min gamla mamma, hon orkar inte gå långt, så vi går Standvägen fram och tillbaka - vilar på bänkarna (utom dom som är upptagna av dräggen), plötsligt hör jag någon ropa - det är ett par gamla vänner som bor på motsatta sidan som är ute och simmar mitt i ån. Jag sätter mamma på en bänk och går tillbaka en bit för att hälsa. Plötsligt hör jag ett plums bakom ryggen - jag vänder mig om och får se en kvinna kasta sig över räcket ner i ån - jag tvärvänder och kastar mig också över räcket ner i ån. En liten pojke har trillat ner i ån och det är mamman som först reagerar, sen jag - jag ser pojken ligga på rygg under vattenytan, jag avvaktar mamman hon står bäst till - men jag är beredd att ingripa - det handlar om sekunder, men hon får upp pojken just när han ska dra in vatten i lungorna. Mina vänner trampar vatten ett par meter ut i ån och vägleder lite, nu vet vi inte hur vi ska komma upp, men det finns en stege ett tjugotal meter nedströms. Pojken klättrar upp med mig och sen mamman.
Dom är tyska turister - det var därför dom inte förstog oss först, men vi kan ju lite tyska så det löste sig.
Senare träffar jag dom igen, ombytta och allt är bra, dom har allt i sin bil och behöver inte mer hjälp.
Iallafall så har jag tid att gå en tur innan intervjun - värmen trycker men vad ska jag göra liksom?
Restaurang Ågården - under träden.
Fint läge men hallå - vem vill sitta där med en sån ynklig luch?
Jag går ner i gränder och in på gårdar och hittar motiv - svetten dryper och intervjun närmar síg.
Det går bra på intervjun, dom är tre stycken som grillar mig, en av dom visar sig vara storebror till en flickvän från högstadietiden, jag vet inte om det är ett plus eller minus. Hoppas att det är ett plus.
Jag sköter mig bra, mina meriter ligger i topp så i den bemärkelsen känner jag att jag har fördelar. Dom är imponerade av meriterna. Visst är det ett plus om man har bott i Arboga och känner till det mesta, och sedan efter att ha varit utflyttad kommer tillbaka och har ett annat perspektiv på allt?
OK. På lördagen går jag på promenad med min gamla mamma, hon orkar inte gå långt, så vi går Standvägen fram och tillbaka - vilar på bänkarna (utom dom som är upptagna av dräggen), plötsligt hör jag någon ropa - det är ett par gamla vänner som bor på motsatta sidan som är ute och simmar mitt i ån. Jag sätter mamma på en bänk och går tillbaka en bit för att hälsa. Plötsligt hör jag ett plums bakom ryggen - jag vänder mig om och får se en kvinna kasta sig över räcket ner i ån - jag tvärvänder och kastar mig också över räcket ner i ån. En liten pojke har trillat ner i ån och det är mamman som först reagerar, sen jag - jag ser pojken ligga på rygg under vattenytan, jag avvaktar mamman hon står bäst till - men jag är beredd att ingripa - det handlar om sekunder, men hon får upp pojken just när han ska dra in vatten i lungorna. Mina vänner trampar vatten ett par meter ut i ån och vägleder lite, nu vet vi inte hur vi ska komma upp, men det finns en stege ett tjugotal meter nedströms. Pojken klättrar upp med mig och sen mamman.
Dom är tyska turister - det var därför dom inte förstog oss först, men vi kan ju lite tyska så det löste sig.
Senare träffar jag dom igen, ombytta och allt är bra, dom har allt i sin bil och behöver inte mer hjälp.
lep kommer till Arboga
På en fredag anländer jag till Arboga med tåg, närmare bestämt klockan 12.55.
Jag förväntar mig inte någon mottagningskommitté, men visst vore det trevligt om någon hade mött upp på stationen med en kall Arboga 10,2. Men det är det inte.
Jag kommer först att promenera upp på stan och sätta mig på gamla Centrum (Café stadsgården) och äta något innan jag ska till ett möte klockan 15.00. Kanske hamnar jag i samspråk med någon kanske inte. Efter lunchen ska jag gå en promenad runt innerstaden och insupa atmosfären och känna dofterna från ån och de gamla trähusen - och komplettera min fotografisamling med nya Arbogabilder. Kanske går jag ner på södra sidan och går Storgatan ner och tillbaka. Förbi de gamla husen där gamla vänner har bott och bor. Förbi Crugska gården,
förbi Janne Brorsons hus, förbi Godtemplarhuset, förbi Paradisgränd där jag växte upp till tonåring.
Jag behöver nog inte gå länge innan jag träffar på någon jag känner. Kanske kommer jag att passera någon som jag känner men som jag inte kan placera var, när eller hur jag känner. Men det gör jag inte. Förmodligen är det för varmt. Det är riktigt varmt idag, dom man ser liksom släper sig fram.
Det är alltid spännande att komma hem till sin gamla hembygd. Man saknar lugnet och småigheten dvs raka motsatsen till Malmö och Lund där allting ska vara stort och gå fort. I Malmö får man fingret om man tvekar längre än en tiondedels sekund vid filbyte eller inte kommer iväg fort nog vid ett trafikljus. Själva kör dom alla som idioter.
Jag förväntar mig inte någon mottagningskommitté, men visst vore det trevligt om någon hade mött upp på stationen med en kall Arboga 10,2. Men det är det inte.
Jag kommer först att promenera upp på stan och sätta mig på gamla Centrum (Café stadsgården) och äta något innan jag ska till ett möte klockan 15.00. Kanske hamnar jag i samspråk med någon kanske inte. Efter lunchen ska jag gå en promenad runt innerstaden och insupa atmosfären och känna dofterna från ån och de gamla trähusen - och komplettera min fotografisamling med nya Arbogabilder. Kanske går jag ner på södra sidan och går Storgatan ner och tillbaka. Förbi de gamla husen där gamla vänner har bott och bor. Förbi Crugska gården,
förbi Janne Brorsons hus, förbi Godtemplarhuset, förbi Paradisgränd där jag växte upp till tonåring.
Jag behöver nog inte gå länge innan jag träffar på någon jag känner. Kanske kommer jag att passera någon som jag känner men som jag inte kan placera var, när eller hur jag känner. Men det gör jag inte. Förmodligen är det för varmt. Det är riktigt varmt idag, dom man ser liksom släper sig fram.
Det är alltid spännande att komma hem till sin gamla hembygd. Man saknar lugnet och småigheten dvs raka motsatsen till Malmö och Lund där allting ska vara stort och gå fort. I Malmö får man fingret om man tvekar längre än en tiondedels sekund vid filbyte eller inte kommer iväg fort nog vid ett trafikljus. Själva kör dom alla som idioter.
