Påsk och barnmord
I Sverige över påsken, och jag hamnar mitt i en fruktansvärd mordhistoria i lilla Arboga, jag ser Aftonbladets löpsedlar redan på Västerås Airport. "Barnamorden i Arboga"
Västerås airport
På väg att hälsa på min gamla mamma i Arboga, ser jag löpsedlarna om "Barnamorden i Arboga" hela tiden, låter nästan lite bibliskt. Kvällstidningarna frossar och gottar sig i tragedin som vanligt, dom har redan foton från huset, barnens leksaker stående på gräsmattanutanfär och blommor och ljus, tända av sörjande människor. "Här skedde morden", man kan klicka sig fram till en karta och se vad gatan heter.
En reporter från SVT står på Nygatan, men han ser att jag med min axelväska förmodligen just har klivit av tåget - så han stoppar inte mig för en intervju. Vad hade jag kunnat säga?
Den råa kylan gör att folk skyndar med sina ärenden och susar vidare hem.
Jag skyndar också förbi i hopp om att han inte ska stoppa mig. Köper påskliljor och gula tulpaner till mamma i en blomsteraffär på Nygatan.
Möter henne kommande baklänges i korridoren, i rullstolen. Hon känner genast igen mig - "Är det du?", säger hon. Min oro lossnar och jag andas ut en lättnadens suck. I bakhuvudet har jag haft tankar om hur det skulle vara om hon inte kände igen mig alls.
"Det går mycket fortare om jag sparkar mig fram baklänges," säger hon. Jag tar rullstolen och vi går tillbaka mot hennes rum. Hon älskar blommor, så jag ska få henne med på att ordna vaser och kruka till blommorna som jag har med. Men hon tappar snart intresset och ojar sig över att hon är så trött istället. Hon hör ingenting - såvida jag inte skriker in i hennes högra öra - hela Hällbacken hör vad vi försöker prata om. Man låter som om man är riktigt arg. Och hon hör ändå inte riktigt alla gånger. Hörapparat vill hon inte ha.
Vi tuppar av en liten stund bägge två, jag har suttit på Stansted över natten och har inte sovit riktigt och mamma är också trött. Dom säger att ibland vänder hon på dygnet och är vaken hela natten och sover hela dagen efter, helt utslagen.
Sen vänder det, nu ska vi dricka kaffe och så plötsligt saknar hon pojkarna ..., säger hon. Hon menar mig och min bror när vi var små. "Var är dom? Dom ska väl ha nåt dom också." Det hjälper inte hur jag försöker förklara att dom inte är här och att det är bara jag här - hon ska hitta pojkarna. Och hon säger till mig "Bryr du dig inte alls?"
Nej säger jag - "Jag bryr mig inte alls, dom har nog gått hem igen."
Det spårar ur. Sen tillbringar mamma hela eftermiddagen åt att leta efter pojkarna och när till sist kvällsmaten kommer så kan hon inte äta utan vill kräkas. Hon har i alla fall fått motion och någonting att jobba med hela eftermiddagen. Bra på ett sätt, men kanske det var lite för mycket för henne.
Maten får stå och hon vill inte åka med när jag ska gå, "Nej, jag sitter kvar här ett tag", säger hon. Lilla mamma.
